Entreprenörskap.nu – entreprenörskap, företagande och personlig utveckling

En dag satt den bara där. Lappen. En färgglad A3:a upptejpad på anslagstavlan utanför rektorsexpeditionen. Tydliga handskrivna bokstäver ställde den idag smått legendariska frågan, ”Vill du vara med och bygga festival?”.

Festival? You bet.

Efter skolan samlades en salig blandning av människor i aulan för att lyssna. Vi lyssnade på inspirerade musikälskare som presenterade en idé. En idé som i sin tur inspirerade andra att bidra med egna idéer och utveckla varandras. Ingen visste hur man skulle göra eller var man skulle börja. Vad som krävdes eller förväntades. Men alla ville. Väldigt mycket. Och när nog många människor vill något väldigt mycket, så blir det gärna så.

Sommaren 1992 hade vi genomfört världens första Arvikafestival.

Jag var med och gjorde Arvikafestivaler ett flertal år efter det, och har många fantastiska minnen från den tiden. Och även om hela festivalen var över på ett par dagar, så satte den sin prägel på Arvika och kom att förändra väldigt mycket för väldigt många. Vi hade inte bara skapat en festival, vi hade skapat en attityd och ett förhållningssätt till att vara ung i Arvika.

För att vara en förhållandevis liten stad, så händer det väldigt mycket i Arvika. Naturligtvis hände det saker redan innan festivalen, men jag skulle ändå vilja påstå att Arvikafestivalen till stor del ligger till grund för den unga entreprenöriella företagsamhet som idag finns i Arvika. Man väntar inte på att få, man gör. Många nystartade företag var (och är fortfarande) en direkt eller indirekt effekt av Arvikafestivalen, inte minst mitt eget.

Under åren har festivalen vuxit och förändrats. Den har gått från en liten nischad, svartrocksbetonad och rikligt utsmyckad mysfestival till en mer omfattande och musikaliskt bredare standardfestival. Personligen har jag de senaste åren saknat den intima känslan av att få uppleva något som inte finns någon annanstans. Som Materia Primas fantastiska föreställning i Cirkus Apollo 1999, de uppspikade biblarna eller trädet med den upphissade vackert faluröda menstruationscykeln. Men smaken är ju olika.

De senaste dagarna har det skrivits mycket i media om festivaldöden. Hultsfred slog igen innan de ens öppnat portarna och Arrangemangsföreningen Galaxen har efter de senaste två åren skulder på 7 miljoner kronor.  Det innebär en osäker framtid inte bara för festivalen utan för hela föreningen. Vad som gått fel vet nog festivalarrangörerna bäst själva, men med ett underskott på 7 miljoner är det många blandade känslor kring festivalens vara eller icke vara. Det är mycket pengar och i slutändan måste någon betala kalaset. Frågan är vem?

Även om festivalen får slå igen så tror jag inte att det är slutet. Snarare tvärtom. Jag tror inte att Arvika behöver Festivalen lika mycket nu som när den en gång startades. Det som har satts igång och de krafter som är i rörelse stannar inte bara för att festivalen försvinner. Troligare är att de byter form och hittar nya uttryck. Attityden finns där liksom människorna, resten är bara en fråga om vilja. Och när nog många människor vill något väldigt mycket, så blir det gärna så.

För mig handlar livet om att leva här och nu, planera för framtiden och skita i allt historiskt jävelskap som jag ändå inte kan göra något åt. De flesta brukar hålla med om att det är schysst förhållningssätt till livet, men som i så många andra fall kan det vara ganska dramatiska skillnader mellan vad man tycker och vad man faktiskt gör.

Det är lätt att fastna i planerandet av sin egen framtid så att man glömmer bort att det är nu man lever och inte i framtiden. Men för många tenderar livet att bli en transportsträcka till ett högre mål, och att det är först när man når det målet som livet sätter igång på allvar. Det kan t.ex. vara lottovinsten, det perfekta jobbet, den stora kärleken, idrottskarriären, löneförhöjningen, betala av huslånet, andelslägenheten i Spanien eller i allra värsta fall… pensionen.

Livet är fullt av tappade sugar
- Hasse Alfredsson

En kille jag känner sa för några år sedan, att han äntligen började se ljuset. När jag frågade vad han menade sa han, ”jo, nu är det bara 15 år kvar till pensionen”. Kanske läge att byta jobb, vad vet jag?

Det är också lätt att fastna i det förflutna och spendera dagarna vid de förlorade möjligheternas kyrkogård och sörja att det inte blev som man hade tänkt sig. Många lever sitt liv som ett mellanmjölksdoftande resultat av jobbet/fotbollskarriären/kärleken de aldrig fick eller den där livsförändrande resan de aldrig gjorde. Som om livet bara ger dig en enda chans till genuin lycka, och om du missar den så är det kört.

Vilken tur att det inte är så.

I verkligheten, den som utspelar sig här och nu, så ploppar det upp möjligheter mest hela tiden. Men grejen är den, att de har ett bäst-före-datum. Två år gamla möjligheter är värdelösa idag, för det är svårt att göra mål i gårdagens fotbollsmatch. Framtidens möjligheter kan du inte heller göra något med, för de finns faktiskt inte än. Det är med andra ord precis lika svårt att göra mål i morgondagens fotbollsmatch som i gårdagens. Möjligheter funkar bara nu. Och de funkar bara om du gör något. Nu.

Personligen har jag blivit riktigt bra på att inte låta mig tyngas ner av tidigare misslyckanden, missade chanser eller historiska omständigheter. Jag har insett att det är upp till mig att bestämma var på tidsaxeln jag vill leva. Tyvärr har jag fortfarande en förmåga att ibland planera och drömma lite för länge, istället för att sätta bollen i rullning och justera hastighet och riktning efter hand. Men jag jobbar på det. Stenhårt.

Det handlar egentligen bara om att inse att livet inte behöver vara så himla perfekt hela tiden. Att det är ok att misslyckas och att det alltid kommer nya möjligheter.  Och framförallt att det bara är en sak som gäller om du vill få något att hända:

Just fucking do it.

Utanför fönstret skiner solen och den klarblå himlen ramar in sommarens lummiga grönska. Värmen har äntligen kommit och i hela landet sprids nu doften av grillad flintastek och sololja. Svensk sommar när den är som bäst.

Själv sitter jag på X2000 mot Göteborg och susar fram i 200 knyck, samtidigt som jag surfar trådlöst på min laptop med en sushi i knät. Bredvid mig har jag en digital systemkamera och på bordet ligger det en iPhone. Jag kan fota brunstiga älgar genom fönstret och ladda upp på nätet minuten efteråt. Jag kan boka biobiljetter i Malmö samtidigt som jag kollar saldot på pensionssparandet via Internetbanken. Jag kan t.o.m. sitta på muggen och läsa DN i mobilen till de ljuva tonerna av Pearl Jam i mp3-spelaren.

En sak är säker: Livet är ett riktigt coolt ställe.

En annan sak som jag känner mig ganska säker på är att det inte var bättre förr. Det jag gör just nu var inte möjligt för fem år sedan. Faktum är att Internet inte ens var påtänkt när jag förra millenniet tog mina första staplande steg på arbetsmarknaden. Idag är det en självklarhet. Att världen förändras är vi alla överens om,  men frågan är i vilken riktning?

För något år sedan såg jag en intressant föreläsare som inför riksdagen redogjorde för vår välfärds historiska utveckling. Summan var att vi har det bättre nu än förr och att vi med största sannolikhet kommer att ha det bättre i framtiden än vi har idag. Vård, skola, personlig ekonomi, arbetsmarknad, you name it. Men det var ju i och för sig baserat på statistik, och det vet man ju hur det fungerar.

Det är ju bl.a. statistik som ligger till grunden för mycket av den politiska debatten inför valet. Det är riktigt spännande att höra hur alla partier utifrån samma statistiska underlag kan komma fram till helt olika slutsatser. Och ofta handlar det inte så mycket om vem som ska göra vad, utan vem som är skyldig till att det ser ut som det gör. För det var minsann bättre förr. En kollega på en tidigare arbetsplats sa en gång med glimten i ögat, att här är vi inte intresserade av vad som ha hänt, utan vems fel det är. Det kan nog lätt bli så om det var bättre förr. För om det blir sämre imorgon, vems fel är det då?

Hursomhelst så är jag en dag som denna innerligt tacksam. Tacksam för att jag bor i världens bästa land och att jag bara genom att vara född här, har det bättre än 97% av resten av världens befolkning. Tacksam för att jag är frisk (astma, dåliga knän och lätt övervikt ligger inom felmarginalen) och får uppleva ännu ett 60-årskalas med min familj (nej, det är inte jag som fyller) i sommar. Jag passar också på och vara tacksam för vattenmelon, denna aldrig sinande källa av livsglädje.

Nu när vi närmar oss Göteborg med en knapp halvtimmes försening så känns det riktigt bra. Och enligt statistiken så kommer det bara att bli bättre.

Jag är ju en stark anhängare av att allt är möjligt, bara man vill. Det kanske inte är sant, men det är garanterat mycket roligare att leva om jag tror på möjligheter snarare än omöjligheter. Speciellt som det då och då resulterar i att jag faktiskt gör saker som officiellt klassats som omöjligt. Och det är få saker som smäller högre än att lyckas med något som inte går.

Men det är inte helt ovanligt att jag stöter på folk som bestämt sig för att det är väldigt mycket som är omöjligt. Merparten av det som är omöjligt har de inte ens provat, utan har av en eller annan anledning helt enkelt bestämt sig för att det inte går. Av naturliga skäl kan människor med den typen av förhållningssätt bli lite smått provocerade av folk som hävdar motsatsen. Men om man som jag är lagd åt det lite provokativa hållet, så brukar det ofta resultera i en hel del intressanta diskussioner. Och inte så sällan brukar det faktiskt mynna ut i att många saker som var omöjliga när vi började prata, så småningom blir möjliga. Dock med ett viktigt tillägg:

Är det inte omöjligt, så är det i alla fall jävligt svårt.

Och det må väl vara hänt. Jag menar, hellre jävligt svårt än omöjligt, eller hur? Men vad innebär det då egentligen att något är svårt? Finns det universella svårigheter eller är de helt och hållet personliga? Är det något som bara är eller hittar vi på det själva?

Det finns naturligtvis en uppsjö av anledningar till varför vi upplever saker som svåra, men generellt så stämplar vi gärna något som svårt när vi:

1. Saknar vissa grundläggande förutsättningar för att kunna genomföra en aktivitet eller uppnå ett givet resultat. Det är t.ex svårt att springa Stockholm maraton om jag saknar ben och sitter i rullstol. Det kan också vara svårt att få toppbetyg i skolan om jag har grav dyslexi. Eller skjuta prick med pistol om jag är blind.

2. Har de grundläggande förutsättningarna, men saknar motivation och drivkraft för att lägga ner det jobb som krävs för att genomföra en aktivitet eller uppnå ett givet resultat. Vi säger ofta att vi vill en massa. Gå ner i vikt, skaffa nytt jobb, bli rockstjärna, lära oss laga mat, bli rik, eller slå en 12-åring i Super Mario. Problemet är ju att det ofta är svårt. Ibland jävligt svårt, på gränsen till omöjligt.

Det är ju långt mycket svårare att springa ett maraton utan ben än med. Men nu finns det ju faktiskt folk som gör det ändå. Utan ben alltså. Och det finns folk som skjuter prick utan att kunna se. Så det borde ju rimligtvis inte handla om förutsättningar, eller hur? Nej, det handlar om inställning. Nu menar jag inte att alla ska tycka att det är kul att springa fyra mil på asfalt, men vissa människor ser på något sätt till att skaffa sig förutsättningar för att kunna göra det de vill.

Men är det så, att om få människor lyckas med något så blir det per automatik svårt? Eller säger man bara så i god svensk anda för att slippa bli besviken om man inte lyckas med det man tar sig för? Eller kan det kanske rent av vara så, att det i vissa fall är lite härligt tryggt om det är svårt, för då är det ok att inte ens försöka?

Jag tror att de allra flesta fastnar i kategori nummer två. Vi har förutsättningarna, men saknar drivkraft och motivation. Och det blir helt enkelt svårt när att man inte vill nog mycket. Faktum är att ju mindre du vill någonting, desto svårare blir det. Och vill du det inte alls, så blir det gärna omöjligt.

Henry Ford lär ha sagt att ingenting är speciellt svårt om man bryter ner det i tillräckligt små bitar. Det låter inte bara som en vettig inställning, det låter faktiskt fullt möjligt.

I takt med att utbudet ökar och konkurrensen hårdnar så slåss leverantörerna (av både tjänster och produkter) med näbbar och klor om vår uppmärksamhet. Eller i alla fall om våra pengar. Det har lärt oss att vi idag kan ställa härligt orimliga krav när vi väl öppnar plånboken. För får vi inte högsta möjliga kvalitet till marknadens lägsta pris direkt i handen, ja då går vi någon annanstans. Med globaliseringen är hela världen vårt shoppingcenter.

Men går det verkligen att kombinera både snabbt, billigt och bra, egentligen?

Under mina år i webbranschen har jag, liksom många andra företagare i sina respektive branscher, ställts inför kunder som med självklar stämma hostar ur sig: ”Det ska vara jävligt bra, jävligt billigt och det skulle ha varit klart förra veckan.”

Jo, eller hur? Det är då man ger dem ett leende och med lugn sammetslen stämma säger: Du kan få två av tre, det är bara att välja.

Du kan få det bra och snabbt, men då blir det inte billigt.
Du kan också få det snabbt och billigt, men då blir det inte bra.
Du kan t.o.m. få det bra och billigt, men då kommer det definitivt inte att gå snabbt.

Det som är anmärkningsvärt är att i de allra flesta fall så är det bråttom. Det är ont om tid och allt måste ske nu. Det leder väldigt ofta till att uppdragsgivaren är stressad, vilket i sin tur leder till att det görs en hel del felprioriteringar och att det fattas en hel del dåliga beslut. Det i sin tur gör att det ofta drar ut på tiden, vilket innebär att det i slutändan blir… dyrt. Summa: Tre av tre, fast tvärtom.

Många som startar eget försöker slå sig in i [sätt in valfri bransch här] genom att erbjuda bättre tjänster till lägre priser med kortare leveranstider. Detta skapar tre problem:

1. Du kommer att jobba mer än dina konkurrenter och tjäna mindre. I slutändan kommer du bli utfattig och utbränd.

2. Det blir svårt att ta betalt. När du väl är ”inne” på marknaden och måste justera antingen pris, kvalitet eller leveranstid för att undvika punkt 1, så kommer kunderna att lämna dig. De får ju mindre nu än de fick tidigare och kommer därför att se sig om efter andra alternativ. Vilket innebär att…

3. Du sabbar din egen marknad. I vissa branscher blir det tydligare än andra. I fotobranschen t.ex, är det väldigt vanligt att sälja sig billigt (eller gratis) för att skapa sig ett namn (som kommer kopplas ihop med billigt, eller gratis). Eftersom det är så många som vill in på fotomarknaden så leder prisdumpandet till att de etablerade fotograferna får svårt att ta betalt för sina tjänster. När sedan gratislirarna vill börja ta betalt så flyr kunderna till andra gratislirare som vill få in en fot på marknaden. Cirkeln är sluten.

Själv har jag sedan en tid tillbaka accepterat denna naturlag. Vill jag ha bra grejer så är jag beredd att betala för det. Vill jag ha snabb leverans, så är jag bered att betala för det. Och vill jag ha det billigt, så är jag beredd att tumma på antingen kvalitet eller leveranstid.

När du ska leverera, oavsett du är företagare eller anställd, vill du då vara bäst, billigast eller snabbast? Två av tre, och det är bara att välja.