Arvikafestivalen – live and let die
En dag satt den bara där. Lappen. En färgglad A3:a upptejpad på anslagstavlan utanför rektorsexpeditionen. Tydliga handskrivna bokstäver ställde den idag smått legendariska frågan, ”Vill du vara med och bygga festival?”.
Festival? You bet.
Efter skolan samlades en salig blandning av människor i aulan för att lyssna. Vi lyssnade på inspirerade musikälskare som presenterade en idé. En idé som i sin tur inspirerade andra att bidra med egna idéer och utveckla varandras. Ingen visste hur man skulle göra eller var man skulle börja. Vad som krävdes eller förväntades. Men alla ville. Väldigt mycket. Och när nog många människor vill något väldigt mycket, så blir det gärna så.
Sommaren 1992 hade vi genomfört världens första Arvikafestival.
Jag var med och gjorde Arvikafestivaler ett flertal år efter det, och har många fantastiska minnen från den tiden. Och även om hela festivalen var över på ett par dagar, så satte den sin prägel på Arvika och kom att förändra väldigt mycket för väldigt många. Vi hade inte bara skapat en festival, vi hade skapat en attityd och ett förhållningssätt till att vara ung i Arvika.
För att vara en förhållandevis liten stad, så händer det väldigt mycket i Arvika. Naturligtvis hände det saker redan innan festivalen, men jag skulle ändå vilja påstå att Arvikafestivalen till stor del ligger till grund för den unga entreprenöriella företagsamhet som idag finns i Arvika. Man väntar inte på att få, man gör. Många nystartade företag var (och är fortfarande) en direkt eller indirekt effekt av Arvikafestivalen, inte minst mitt eget.
Under åren har festivalen vuxit och förändrats. Den har gått från en liten nischad, svartrocksbetonad och rikligt utsmyckad mysfestival till en mer omfattande och musikaliskt bredare standardfestival. Personligen har jag de senaste åren saknat den intima känslan av att få uppleva något som inte finns någon annanstans. Som Materia Primas fantastiska föreställning i Cirkus Apollo 1999, de uppspikade biblarna eller trädet med den upphissade vackert faluröda menstruationscykeln. Men smaken är ju olika.
De senaste dagarna har det skrivits mycket i media om festivaldöden. Hultsfred slog igen innan de ens öppnat portarna och Arrangemangsföreningen Galaxen har efter de senaste två åren skulder på 7 miljoner kronor. Det innebär en osäker framtid inte bara för festivalen utan för hela föreningen. Vad som gått fel vet nog festivalarrangörerna bäst själva, men med ett underskott på 7 miljoner är det många blandade känslor kring festivalens vara eller icke vara. Det är mycket pengar och i slutändan måste någon betala kalaset. Frågan är vem?
Även om festivalen får slå igen så tror jag inte att det är slutet. Snarare tvärtom. Jag tror inte att Arvika behöver Festivalen lika mycket nu som när den en gång startades. Det som har satts igång och de krafter som är i rörelse stannar inte bara för att festivalen försvinner. Troligare är att de byter form och hittar nya uttryck. Attityden finns där liksom människorna, resten är bara en fråga om vilja. Och när nog många människor vill något väldigt mycket, så blir det gärna så.
