Du blir som du umgås
Hur mår du idag? Glad? Smågrinig och irriterad? Uppgiven? Eller kanske lyckligt förväntansfull? Om du tar en titt runt omkring dig, hur verkar folk i din närhet må? Sannolikheten är nämligen ganska stor att din sinnesstämning återspeglar din omgivning. För vare sig du gillar det eller inte, så blir du som du umgås.
Vi människor är flockdjur och för att det ska bli lugn och ro i flocken så är det bra om alla beter sig hyfsat likadant. Man kan ju t.ex. inte ha en lycklig stolle som springer runt och skapar oro i en för övrigt homogen grupp av seriöst missnöjda individer. Nej, lika barn leka bäst. Och det handlar inte bara om arbetslivet, det gäller för alla typer av relationer med andra människor. I fotbollslaget, kompisgänget, studiegruppen, bokklubben, föräldragruppen, kommunfullmäktige, familje- och kärleksförhållanden etc. Vi påverkas konstant av andra människors sinnestillstånd och det är helt naturligt. Det fina är att du kan välja hur du vill bli påverkad och av vem.
Det tog ett tag innan jag fattade hur det funkade. Innan jag knäckte koden. Hur kunde jag vara så nedstämd och uppgiven på en arbetsplats där själva jobbet egentligen var klockrent, samtidigt som jag kunde vara på topp och känna mig upprymd över att få skura toaletterna på Vårdcentralen? Skillnaden var naturligtvis människorna jag jobbade med. Eller snarare, deras attityd. På ena stället satt bittra och uppgivna människor som såg hela livet som ett enda stort problem, och på andra stället sprang det runt livsbejakande sköningar med ett leende på läpparna. Man behöver inte vara raketforskare för att räkna ut att det får konsekvenser.
Och egentligen så vet ju alla hur det funkar. Inte nödvändigtvis på ett medvetet plan, men vi känner det. Tydligt. När vi umgås med ”rätt” människor så får vi en livskick, en skön känsla där allt känns enkelt och möjligt med en glädje som sitter i långt efteråt. På samma sätt behövs det inte någon längre stund i ”fel” sällskap innan huvudet hänger och allt känns tungt och deprimerande. Det riktigt tråkiga i sammanhanget är att väldigt många tror att ”det bara är så”. Att man inte kan göra något åt det, som om ditt sinnestillstånd vore någon form av lotteri med ett kilo bryggkaffe i potten. ”Fan, jag fick nitlotten idag igen… suck”.
Men så är det naturligtvis inte, för det går att göra något åt det och du kan göra det redan idag: Umgås mer med människor som är som du vill vara och som gör sådant som du vill göra. Svårare är det inte.
Fikar du med samma människor varje dag för att du verkligen gillar dem och mår bra i deras sällskap, eller är det bara för att du alltid gjort det? Sitter du i styrelsen för att du får en kick av det eller för att ingen annan ville ställa upp? Är du där du är idag för att du valt det och för att du utvecklas som människa, eller har du bara ”blivit kvar”?
Din omgivning kan vara din värsta bromskloss eller din största tillgång. Du väljer.
Sköna människor är verkligen ingen bristvara, det gäller bara att lyfta blicken och våga kliva utanför papplådan. Om du börjar med ett ”Hej”, så kommer resten att ge sig självt.
Citerar: ”Umgås mer med människor som är som du vill vara och gör sådant som du vill göra. Svårare är det inte.”
Ännu hellre: Försök få människor i din omgivning på samma humör som du själv vill vara (förhoppningsvis glad). På samma sätt som du påverkas av andra får du inte glömma att du själv är den som påverkar…
(jag läser just nu en del om påverkan, intuition, reaktion osv… där nämns bland annat FACS, Facial Action Coding. Blir nog till att plöja även det så småningom… http://en.wikipedia.org/wiki/Facial_Action_Coding_System
Jag skulle inte säga ”ännu hellre”, för det ena utesluter inte det andra. Eftersom vi själva påverkar många människor ska vi naturligtvis tänka på vad det är för signaler vi skickar ut. Men om du bara ger och aldrig får, så kan det bli tungt i längden.
När man pratar om påverkan så brukar det vara ganska lätt att ta till sig att man kan påverka andra genom sitt humör (att de flesta inte gör det ändå är en annan sak). Men att jag kan (och bör) välja ett umgänge som får mig att växa som människa, i största allmänhet eller inom ett specifikt område, känns ofta mer främmande. Ibland uppfattas det t.o.m. som fult att välja vilka man umgås med. Men om vi nu gör det omedvetet varje dag, varför inte göra det medvetet och själva styra effekten?
FACS är riktigt intressant och du kanske har någon bra och enkel handbok (svår teorieksem du vet…) att tipsa om? Under tiden försöker jag pricka in ”The Mentalist” och ”Lie to me” mellan reklamattackerna. :)
Jag vet vad du menar, själv försöker jag åtminstone välja bort de som jag tycker har sämst påverkan på mitt sinnelag. jag kan inte skryta med att jag är en stor muntergök (fast det var jag som liten). Bland mina kolleger, som exempel, finns det ett antal individer som fungerar som energitjyvar på mig. När vi har stormöten så stannar min kraft som en skugga utanför dörren. Detta innebär dock inte att de är dåliga människor utan snarare att i relation till mig fungerar det inte. Några andra däremot ger mig det jag vill ha och jag väljer att samarbeta så mycket som möjligt med dom. Energitjyvar träffar jag på lite här och där och det kan vara personligheter av skilda slag med det gemensamma att jag inte känner mig bra till mods i deras sällskap. Men man har ju en valmöjlighet bara man är medveten om hur man fungerar i relationer. Av nån anledning kan jag inte låta bli att reflektera över det du skriver :) Beror väl på att det berör mig.
Det tog ett tag innan jag upptäckte att energitjuvarna bara dyker upp när jag tillåter dem. Så det stora jobbat har varit att lära mig själv att våga sätta ner foten.
Jag tror också att en förutsättning för att göra bra val i sina relationer är att man, som du säger, vet hur man faktiskt fungerar själv relationsmässigt.
Jag förstår en del av detta. Jag umgås aldrig med människor som gör mig olycklig, gör någon det? Varför?
Däremot jobbar jag med människor och där ser jag det inte som livets uppgift att just jag skall vara så lycklig som möjligt. Tycker det är en trevligare attityd att försöka vara en god medmänniska. Jag tycker det ger mig feedback att ge positiv energi också. Din käpphäst positivt tänkande måste väl funka med möten med människor också?
Att välja bort människor tycker jag låter väldigt otrevligt, som att sortera ut sämre varianter. Vill du bli bortvald? Om 9 personer väljer bort den 10 på arbetsplatsen, hur mår då den 10:e? Är det den 10:e människans fel?
Jag har träffat ett flertal elever och kollegor som växt från att inledningsvis i mina ögon vara riktigt jobbiga till att bli en tillgång, och även tvärtemot – trevliga klämkäcka, sociala människor som inte gör ett dyft på arbetet. Min infallsvinkel och hantering av omgivningen är också en del av det hela. Skulle jag som lärare fokusera på det negativa i skolvärlden (tro mig det gnälls rätt rejält från så väl lärare, elever som föräldrar)
Jag är inte dummare än att jag håller med i att det finns arbetsmiljöer som man skall bort ifrån om man inte trivs, men jag vill gärna hänga på det positiva tänkandet och påstå att det funkar på människor också. Inte alltid, det ger jag dig. Idioter och energitjuvar tror jag dock alltid kommer att finnas, det gäller väl bara att hantera dem? Men finns det bara energitjuvar så håller jag med, byt arbetsplats.
Jag tyckte bara det låter lite väl hårt, men jag kanske feltolkar också?
Tyvärr är det ganska många som umgås med människor som får dem att må dåligt eller rent av bli olyckliga. Jag har själv haft relationer (vänskaps-, kärleks- och yrkesmässiga) där jag mått riktigt dåligt. Som Mikael skriver så behöver det absolut inte betyda att den andra parten är en dålig människa (eller sämre variant). Det kan handla om att jag i den specifika relationen inte får det jag behöver för att må som jag vill. Att vi inte funkar tillsammans helt enkelt. När det kommer till varför så handlar det ofta om rädsla inför förändring. Hellre än att ha det bra vill vi ha det likadant.
Jag tycker absolut att man ska sikta på att vara så lycklig som möjligt på jobbet, och ser ingen konflikt i att samtidigt vara en bra medmänniska. Tvärtom. Om jag nu tillbringar största delen av mitt vakna liv med att jobba, så då ska det banne mig vara kul också. Ju mer kul jag har desto bättre medmänniska blir jag. Det är ju dessutom allmänt känt att vår prestation i stor utsträckning påverkas av hur vi mår. Samtidigt är det väldigt få arbetsplatser som prioriterar (eller ens pratar om) personalens välmående. Hur kan det komma sig?
Vi är livrädda för att välja bort folk (eller egentligen för att folk ska SE att vi väljer bort någon), för ingen vill ju framstå som förmer än någon annan. Ändå är sållandet en naturlig del av våra liv, såväl medvetet som omedvetet. Vi väljer kompisar, lagkamrater, festdeltagare, bandmedlemmar, politiker, anställda, livskamrater etc. Självklart har jag blivit bortvald en massa gånger (och kommer att bli i framtiden), men jag kan inte kräva att folk ska välja mig bara för att det blir synd om mig annars. Om jag nu är den 10:e personen (och ”bortvald”) på arbetsplatsen, så kanske det är dags att se sig om efter en ny arbetsplats (läs: Välja ett nytt umgänge ;).
Du lägger ett stort fokus på ”den som inte blir vald”, men det handlar egentligen inte om att välja bort utan att välja TILL. Ta reda på vad du vill och gör aktiva val som tar dig i rätt riktning. Funkar lika bra på ICA som på jobbet.
Att inte bli vald vid en anställningsintervju är förresten rena barnleken jämfört med att inte bli vald vid uttagningen till lunchrastens fotbollsmatch på mellanstadiet. Hur ska man stävja denna grymhet?
Detta gäller inte mellanstadiets fotbollsmatcher? Som sagt måste man ibland av ren medmänsklighet välja att göra någon annan lycklig även om det skulle betyda att man förlorar fotbollsmatchen. Det är min poäng. En annan gång kommer någon att välja dig.
Några snabbt ihopskrivna tankar kring detta:
1. Energitjuvar och deppon i din omgivning, omvänd och hantera det. Se det som din livsuppgift att vad än surOlle säger möta det med, ”jag tror inte jag förstår, utveckla”. Få surpuppor kan denna konst för de tänker inte så långt. Skadeglädjen i att se en surpuppa bli desillusionerad är fantastisk. Gör oväntade saker som får deras världsbild att gå i sönder. Låt dem säga upp sig om de inte tål glada miner.
2. Är det pennalister och psykopater som behöver professionell hjälp; säg upp dem eller dig själv.
3. Omvänd en arbetskollega i taget. Helst chefen som har lite mandat och förhoppningsvis förstår att en kreativ miljö kräver att man kan se möjligheter ibland.
4. Var en whistleblower. ”Nu sitter vi bara och klagar. Skall vi inte göra något istället.”
5. Hyr in Tomas Dahlin för en inspirerande kickoff i ert nya gemensamma tänk.
6. Hitta balansen i givandet och tagandet. Vissa ger dig andra tar, vissa gör både och.