Omöjligt, jävligt svårt eller bara hårt arbete?
Jag är ju en stark anhängare av att allt är möjligt, bara man vill. Det kanske inte är sant, men det är garanterat mycket roligare att leva om jag tror på möjligheter snarare än omöjligheter. Speciellt som det då och då resulterar i att jag faktiskt gör saker som officiellt klassats som omöjligt. Och det är få saker som smäller högre än att lyckas med något som inte går.
Men det är inte helt ovanligt att jag stöter på folk som bestämt sig för att det är väldigt mycket som är omöjligt. Merparten av det som är omöjligt har de inte ens provat, utan har av en eller annan anledning helt enkelt bestämt sig för att det inte går. Av naturliga skäl kan människor med den typen av förhållningssätt bli lite smått provocerade av folk som hävdar motsatsen. Men om man som jag är lagd åt det lite provokativa hållet, så brukar det ofta resultera i en hel del intressanta diskussioner. Och inte så sällan brukar det faktiskt mynna ut i att många saker som var omöjliga när vi började prata, så småningom blir möjliga. Dock med ett viktigt tillägg:
Är det inte omöjligt, så är det i alla fall jävligt svårt.
Och det må väl vara hänt. Jag menar, hellre jävligt svårt än omöjligt, eller hur? Men vad innebär det då egentligen att något är svårt? Finns det universella svårigheter eller är de helt och hållet personliga? Är det något som bara är eller hittar vi på det själva?
Det finns naturligtvis en uppsjö av anledningar till varför vi upplever saker som svåra, men generellt så stämplar vi gärna något som svårt när vi:
1. Saknar vissa grundläggande förutsättningar för att kunna genomföra en aktivitet eller uppnå ett givet resultat. Det är t.ex svårt att springa Stockholm maraton om jag saknar ben och sitter i rullstol. Det kan också vara svårt att få toppbetyg i skolan om jag har grav dyslexi. Eller skjuta prick med pistol om jag är blind.
2. Har de grundläggande förutsättningarna, men saknar motivation och drivkraft för att lägga ner det jobb som krävs för att genomföra en aktivitet eller uppnå ett givet resultat. Vi säger ofta att vi vill en massa. Gå ner i vikt, skaffa nytt jobb, bli rockstjärna, lära oss laga mat, bli rik, eller slå en 12-åring i Super Mario. Problemet är ju att det ofta är svårt. Ibland jävligt svårt, på gränsen till omöjligt.
Det är ju långt mycket svårare att springa ett maraton utan ben än med. Men nu finns det ju faktiskt folk som gör det ändå. Utan ben alltså. Och det finns folk som skjuter prick utan att kunna se. Så det borde ju rimligtvis inte handla om förutsättningar, eller hur? Nej, det handlar om inställning. Nu menar jag inte att alla ska tycka att det är kul att springa fyra mil på asfalt, men vissa människor ser på något sätt till att skaffa sig förutsättningar för att kunna göra det de vill.
Men är det så, att om få människor lyckas med något så blir det per automatik svårt? Eller säger man bara så i god svensk anda för att slippa bli besviken om man inte lyckas med det man tar sig för? Eller kan det kanske rent av vara så, att det i vissa fall är lite härligt tryggt om det är svårt, för då är det ok att inte ens försöka?
Jag tror att de allra flesta fastnar i kategori nummer två. Vi har förutsättningarna, men saknar drivkraft och motivation. Och det blir helt enkelt svårt när att man inte vill nog mycket. Faktum är att ju mindre du vill någonting, desto svårare blir det. Och vill du det inte alls, så blir det gärna omöjligt.
Henry Ford lär ha sagt att ingenting är speciellt svårt om man bryter ner det i tillräckligt små bitar. Det låter inte bara som en vettig inställning, det låter faktiskt fullt möjligt.
Inlägget gillas…mycket! Men att dra upp Marathon är ju detsamma som att ge mig öppet mål. ;)
Jo jag vet, men jag tog risken. Jag ligger förresten i hårdträning nu. Orkar nästan springa en kilometer i sträck innan benen viker sig. ;)
Det är helt omöjligt under rådande förhållanden att hoppa till månen. Go go cyberboy.
Jag har sett bilder på Neil Armstrong när han redan på 60-talet hoppar till månen… från sin månlandare. Men jag antar att du menar från jorden, och då har du säkert rätt. Jag har i ärlighetens namn inte provat.
”Det är ju långt mycket svårare att springa ett maraton utan ben än med. Men nu finns det ju faktiskt folk som gör det ändå. Utan ben alltså”
Du påstår alltså att folk springer maraton utan ben och GIVETVIS benlika proteser, vilka visat sig vara nära nog likvärdiga be och snart tom bättre än originalben. Vilket i så fall skulle göra ditt påstående helt meningslöst.
Vem är den här komplett blinda personen (dvs, ser inget ALLS) som skjuter prick btw? Skjuter den personen mot rörliga mål?
Wow
Poängen är att en gång i tiden var det omöjligt att springa om man hade förlorat benen. Idag går det, precis som du säger, med proteser. Vägen dit kräver någon som ser en möjlighet där alla andra ser en omöjlighet. Det mesta som vi idag lever med som självklarheter, sågs tidigare som omöjligheter.
Jag känner en rejält synskadad kille som ägnar sig åt prickskytte på fritiden. Han siktar med hjälp av ljud. James Miekka är helt blind och har utvecklat en egen teknik för att ersätta synen. Mer om honom kan du läsa här: http://www.wabi.tv/news/7156/target-shooting-for-the-blind
Bara för att ingen har gjort det förut, så betyder inte det att det inte går att göra. Om så vore fallet skulle vi alla sitta kvar i grottorna och knacka stenar. Men nu sitter vi i sofforna och knackar tangentbord istället.
Givetvis blir jag klassad som en ”DET GÅR INTE” person nu när jag totalt krossat din korkade postning, men det är jag inte. Det går utmärkt av vara optimistisk och realistisk samtidigt.
Tredje inlägget på sju minuter, kul att du är så engagerad! :)
Att vara optimistisk och realistisk funkar jättebra tillsammans, så där är vi helt överens. För mig är det dessutom väldigt realistiskt att tro att allt är möjligt (En svart snubbe i Vita Huset? Många jänkare har fortfarande inte fattat hur, eller ens att, det är möjligt). Och skulle jag någon gång springa på något som råkar vara omöjligt just då, så är det en avvikelse jag kan leva med.
Med risk för att göra dig upprörd måste jag ändå påstå att du faktiskt inte har krossat min korkade postning. Det är nämligen inte bara jävligt svårt, det är helt enkelt omöjligt. ;)