En vinterkväll för några år sedan stod jag tillsammans med några bekanta och väntade på pendeltåget som skulle ta oss in till stan. Väl på tåget ser vi oss om efter lediga platser. Det är långt ifrån fullsatt, men på de flesta platser i vagnen sitter en yngre förmåga en plats in och har lagt sin väska på platsen längst ut. Ett solklart etikettsbrott ur ett lokaltrafiksperspektiv, men ändock en tydlig signal: Sätt dig inte här.
Själv står jag gärna då vi inte ska åka så många stationer, så jag funderar inte så mycket över sätesreglementet. Men min bekant (vi kan kalla honom Johan) är uppenbart irriterad och ger utlopp för det genom att vända sig till mig.
- Kolla, de beter sig som om de äger vagnen. Breder ut sig och flyttar inte på väskan när det kommer nya passagerare. Det är för jävligt.
- Vill du sitta ner? frågar jag.
- Det är klart man vill sitta ner, säger Johan irriterat.
- Jamen be någon av dem att flytta väskan då?
- Men jag ska väl för fan inte behöva be dem flytta på sig? Det ska de ju göra ändå!
- Jag håller helt med dig, i den bästa av världar skulle det fungera så, men om det nu inte gör det så har du två alternativ. Antingen ber du någon av dem att flytta sin väska så du kan sitta ner, eller så står du upp. Det är du som väljer.
- Jag väljer väl inte! Det är ju de som väljer att stänga ute andra passagerare från att sätta sig ner.
- Visst, men du väljer att inte göra något åt det. Och nu står du här och är förbannad för att världen inte är som den borde.
- …
- Eller…?
- Jag tänker i alla fall inte säga något.
- Varför inte?
- För det var de som började!
När världen inte ser ut som jag vill att den ska göra, så kan jag alltid välja att göra något åt det. Om jag väljer att inte göra något, så ska jag vara medveten om att det är just det jag gör. Väljer.
Om jag intalar mig att jag inte väljer själv så blir jag ett offer för yttre omständigheter och låter andra människors val styra mitt liv. Fullkomligt förödande på lång sikt. Men förvånande många verkar tycka att det är bekvämt att kunna rycka på axlarna och med en suck säga ”jag kan inte göra något åt det”. Det är ganska tragiskt eftersom det sällan stämmer. Nästan aldrig faktiskt. Och än en gång handlar det om ansvar.
Att ta ansvar för att skapa det liv jag vill leva och bidra till den värld jag vill leva i.
Vid ett annat tillfälle, innan mötet med de ryggsäcksbestyckade pendeltågsterroristerna, sa Johan (som normalt är en klok och sansad man) att en bra början är att använda 3G-metoden:
- Gnäll inte
- Gilla läget
- Gör något
Jag håller helt med, det är en bra början. Jag har själv haft svart gnällbälte en gång i tiden, och ibland kan jag fortfarande visa de gamla takterna när tillfälle bjuds. Men jag är grymt medveten om det och jobbar på det. Stenhårt. För i bästa klämkäcka Påvel Ramel-anda, så är det är fortfarande inte hur man har det utan hur man tar det som är det viktiga.
Så nästa gång livet inte blir som du har tänkt dig så är det bara att välja. Gnälla över hur illa det är, eller göra något åt det.
Relaterade inlägg:
Precis så är det jag brukar säga också. Du väljer hur du vill att det ska se ut.
The power of intentions. :)
Ofta är det jävligt svårt å inte gnälle! En är uppfostrad med gnäll,den sociala kommunikation består till stor del av gnäll – hupp, nu känns det som jag gnäller igen! Det här kräver fokus, för att använda ett modeord. Du har rätt i det du skriver och jag håller själv på att jobba med mina val.Jag vill känna som min kompis sa innan han dog för ett tag sen,”ja ångrer ingenting, feck ja göre ôm live sô skulle ja göre samme igen”
Sant. Vi lever i ett samhälle där det inte bara är accepterat att gnälla, det förväntas att man gör det.
Bara det faktum att du är medveten om att du väljer, visar att du har kommit längre än de flesta.
Keep it up! :)
Håller med – bara att välja stig och göra resan den bästa möjliga! Bra beskrivet :)
Problemet jag har en tendens att välja snabbt för att komma fort fram istället för att ta en minut för att se över läget. Dvs jag tänker ”ok jag ber dem flytta på sig!” och ber dem göra det. Istället för att först tänka ”Hur långt skall jag åka?” och sedan agera utifrån det svaret. Det är först jag satt mig jag inser att ”Damn, jag skall visst av här” ;)
Du har helt klart en poäng där. Det gäller att välja sina fajter och inte likt en adrenalinpumpad vakthund reflexmässigt angripa allt som rör sig. :)